Nu känns det extra tungt. Men det går upp och ner det där. Känns som att du tagit ifrån mig allt och lite till men kanske är det vad jag gjort mig förtjänt av. Inte bara nu utan under en lång tid som gått. Vet inte om jag ska tro på karma, på att man får vad man förtjänar. Jag vet ju att du inte förtjänat att bli sårad, men förtjänade jag det?

Jag vill inte tycka synd om mig själv på något sätt, jag har så mycket som många skulle ge upp allt för att få ta del av. Men jag skulle ge upp allt det för att få tillbaka det jag precis förlorat. Att tänka alldeles för kortsiktigt och vara impulsiv har blivit ett problem men nu när jag försöker lära av mina misstag och tänka efter mer och tänka mer långsiktigt så kan jag inte veta vad jag ska göra. Hur jag än vrider och vänder på det så ser jag ingen lösning, ingen självklar väg, inget rätt men inte heller något fel. Om jag inte ens vet vad som är fel, hur ska jag då kunna välja det som är rätt?

Sen så är det ju inte bara jag som ska välja. Det är du och du och du också. Vet ni vad som är rätt och vad som är fel? Vet ni vilket som är värt mest? Vet ni vad som kommer att hända och vad som i slutändan kommer att vara det bästa?

I vanliga fall är jag den som uppskattar att man inte vet någonting om framtiden men nu står så mycket på spel att jag önskar att jag hade någon som kunde visa vägen. Jag brukar kunna känna en trygghet i att det kommer att lösa sig men nu vet jag verkligen inte. Det är så svårt.

Jag tänker inte ge upp något bra bara för att det blev svårare än jag hade tänkt mig.

“I don’t believe in guilt,
I believe in living on impulse as long as
you never intentionally hurt another person,
and don’t judge people in your life.
I think you should live completely free.”
-Angelina Jolie

---

En god tanke men har svårt att se hur det skulle fungera i det verkliga livet.

Jag är ledsen för allt!♥

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Saknar att inte få vara riktigt nära någon. Jobbigt att vara en så kramig person utan någon att kramas med.

Jag är glad att du pratar med mig men det är svårt att se din sorgsna blick och veta att den är mitt fel.

Imorgon ska jag på möte i skolan med vår rektor, min mentor och en lärare. Det känns nervöst och jag vet inte vad jag kan förvänta mig. Läraren betedde sig som en idiot och jag kände att jag var tvungen att ta upp det med någon men nu känns det som att jag kommer att bli straffad för det.

Det värsta är att jag vet att jag gråter när jag blir arg.

Efter regn kommer solsken?

Det finns för mycket att säga för att ens orka skriva ner. Jag vet inte vad jag känner längre.