Jag vet att jag är lite efter men jag har suttit och läst om konststuderande Anna Odells påhitt att iscensätta sitt egna sälvmordsförsök. Hon låtsades att hon var självmordsbenägen och tänkte hoppa från Liljeholmsbron i Stockholm. Polisen kom och förde henne till St: Görans psykakut där hon spändes fast i bältsäng och fick lugnande medecin tre gånger under natten.

Jag undrar hur man tänker när man gör en sådan sak. Man måste ju tänka på de människor som såg henne och verkligen trodde att hon ville ta livet av sig. Det kan vara något väldigt traumatiskt att se en person i det tillståndet. Uppenbarligen var hon verkligen övertygande i sitt agerande eftersom att hon inte bara lyckades lura allmänheten utan också läkare och poliser. Man får också tänka på de patienter som var sjuka på riktigt som blev bortprioriterade den natten på grund av henne. Man vet att det inte finns tillräckliga resurser att ta hand om alla som behöver psykisk akut vård och då tycker inte jag att det är rätt att utnyttja systemet för konstens skull.

Jag undrar även om Anna, som gjorde detta, vet om hur det faktiskt känns att vara i den situationen att man faktiskt vill ta sitt liv och verkligen försöker. Och jag undrar om hon vet hur det är att leva med rädslan och ångesten som finns när någon som står en nära mår så dåligt att han eller hon är självmordsbenägen. Vet hon hur hon påverkar andra människor? Inser hon hur extremt jobbiga känslor hon faktiskt väcker genom att göra detta? Självklart vill hon provocera men är det verkligen okej att ta till alla medel som går? Hur långt får man egentligen gå för konsten?