Altt har hänt på sistone.

Det har gått från bra till sämre till sämst till kaos.

Relationstrubbel till vänskapstrubbel till hemmatrubbel.

Allt på samma gång och inget verkar jag kunna kontrollera.

Det konstigaste är att allt verkade hända när jag inte var där.

Jag åkte och var nöjd och glad,
jag kom hem och hade ett förvirrat förhållande som ledde till jobbigt med en vän och dessutom en mamma som jag inte lyckas kommunicera med och som bara är ilsk på mig.

Allt detta händer och jag funderar på hur det gick till och vart jag varit medan allt hände. Hur gick det här till? Jag förstår inte!

Jag undrar om jag missar något, om det finns bättre eller om det borde vara annorlunda. Samtidigt tror jag inte att gräset är grönare på andra sidan och det är inte det som egentligen är problemet. Hur vet man om man bara älskar eller om man är kär? Gränserna är tunna och förvirrar mig. Försöker fånga tankar som bara försvinner och jag får inget grepp om något. Är allt bara ett spel vi spelar och finns det något pris att vinna eller är själva spelet målet? Hur vet man när vi har spelat klart med varandra och det är dags att spela vidare med någon annan? Så många frågar, så få svar.

Mina vänner är det bästa jag har. Jag har några få som jag är riktigt nära med och som alltid finns och som jag älskar mer än något. Hur kan man vara för nära? Jag vill ha rätt till mina nära vänner, jag vill ha dem nära inpå, under mitt skinn i min hjärna för utan dem där klarar jag inte att sortera min tankar. Jag behöver vara nära med många utan att göra något speciellt. Helt oskyldigt men ändå nära. Hur kan det vara för nära när det är lika viktigt som att andas?

Jag vill ha mitt egna hem. Där det är jag som bestämmer när, var, hur och varför. Vad jag ska äta, vad jag ska lägga mina pengar på, när jag ska städa, när jag ska tvätta, vilka jag umgås med, när jag umgås och hur allt ska gå till. Just nu känner jag mig bara fel. Umgås jag inte så borde jag. Tänk mer på att träffa dina vänner sägs det och jag får lite ångest över att jag kanske inte har några. Jag skickar lite sms och får svar direkt av alla, jag vet att jag har några. Jag träffar alla dessa underbara, kommer hem och får veta att jag borde vara hemma. Jag borde för nu är jag vuxen, då finns det andra saker man måste tänka på, det finns saker som ska vara viktiga när man är vuxen. Jag svarar; ja jag vet. För det gör jag ju, egentligen, men det känns inte viktigt, inte nu. Jag ser ju att det är stökigt, jag ser att det är dammigt, jag vet att det behöver tvättas och städas och diskas och plockas, samvetet säger att jag ska bry mig men resten lyder inte och jag låter det vara. Men hur ska jag kunna tycka att det är viktigt med ett stökigt golv när allt annat också är kaos och när det egentligen inte är här jag vill vara? Jag har skrivit en lista.