Läste precis en artikel om övervikt och fetma i dagens DN. Där stod det att det kan vara lika farligt att vara överviktig i unga år som det är att röka mycket (dagligen). Och att om man har ett BMI över 25 så är man överviktig och över 30 så lider man av fetma.

Det är klart att det inte är bra att vara överviktig men jag är väldigt skeptisk till BMI för jag tycker aldrig att det stämmer på någon. Jag själv ligger t.ex. i överkant när det kommer till BMI-värdet och jag anser mig inte vara överviktig. Visst finns det alltid lite att ta av men jag tränar mycket och är ganska hälsosam av mig. Sedan har jag många vänner som ligger under gränsen för undervikt men som inte alls är underviktiga. Självklart är de små och smala men inte alls sjukliga på något sätt.

BMI tar ju inte på något sätt hänsyn till hur mycket muskelmassa man har, vilken kroppsfprm man har och hur vältränad man är. Jag är hellre tung och vältränad än smal och otränad även om BMI tycker annorlunda. Och de flesta forskare idag är t.ex. överens om att det är bättre att vara "päronformad" istället för "äppelformad" eftersom att bukfettet ger skadligare konsekvenser för kroppen än vad fett på lår och rumpa ger. Detta gör inte heller BMI skillnad på.

Jag tycker att det är dåligt att man oftast bara hör om ett sätt att se om man är över/underviktig (BMI) när det kan vara så missvisande och ge en konstig bild av en människa som egentligen är helt normalviktig. Bu för BMI!